Här har det inte hänt något sen jag for iväg på min mammaledighet, så vad passar då bättre än att knåpa ihop berättelsen hur det gick när vår underbara son kom till världen den 6.9. v
Onsdagen den 5.9, v 40+1 började som vilken annan dag som helst. Inga känningar, åkte med D och hans pappa till J:stad på lite ärenden. Mot kvällen blev jag lite trött så jag tog en tupplur mellan 19-21. Kände mig kissnödig, och efter toalettbesöket gick slemproppen. För första gången under denna graviditet kände jag nervositet, fast en postiv sådan! Slängde mig på telefonen och ringde D som inte kommit hem från jobb ännu. Han blev nog lite paff, och satte i en extra växel. Jag ringde till BB där dom sa att det säkert är fostervatten som börjat läcka också, så jag skulle bara vänta att det kommer mer.
Behövde inte vänta länge, ungefär en halv timme efter hann jag bara gå mot vardagsrummet och sa åt D "Oj, nu får jag en värk". Behöver man ens säga att man faktiskt märker ifall vattnet går?! Haha, en sjö med vatten kom ut och vi bara skrattade och fattade nog ingenting.
Jag rinde till BB igen, och frågade hur bråttom det är, om jag hinner duscha av mig innan. Vilket jag givetvis nog kunde göra.
Hade ganska regelbundna sammandragningar i bilen påväg till J:stad, dom kom med ca 10 minuters mellanrum. Väl framme kl 00:00 blev det ctg i ungefär en halv timme, sammadragningarna blev lite starkare hela tiden, med 7 min mellanrum. Kunde ännu i detta skede skratta å prata med D, även om det nog kändes ganska ordentligt. Efter ctg:n blev det första undersökningen, och jag var öppen 1 cm.
Vi fick ett familjerum, och nu var det bara att börja vänta att det skulle hända något mer. Fick värkmedicin i spruta, oxanest kanske det hette. Läste skvallertidningar, och min trötta sambo somnade vid 2 tiden. Sammandragningarna blev längre och intensivare hela tiden, nu fick jag verkligen koncentrera mig på att andas och försöka slappna av. Kunde absolut inte ligga ner, då blev allting bara svart. Gick omkring och hade fruktansvärda värkar, så vid 6 tiden, då jag trodde att jag kanske var öppen runt 5-6 cm, väckte jag D och sa nu vill jag ha något som tar bort dethär!! Han ringde på klockan och en barmorska kom in. Fick sitta med ctg igen, och nu var värkarna så kraftiga att jag knappt kunde andas igenom dom. D fick påminna mig hela tiden "ANDAS, ANDAS". 2 barmorskor ville undersöka mig, och till min stora förvåning var jag nu öppen 10 cm. Dom sa nu "ska du föda barn, vi ska flytta oss till förlossningssalen". Aaaah, tänkte jag, äntligen. Jag som planerat att jag ville ha epidural, så blev det ju inte, men ingen fara för min del, jag överlevde ju. Det var så otroligt skönt då krystandet kom igång, kroppen krystade av sig själv, har inte upplevt någon liknande kraft!!
7:20 började krystandet, till först kändes det som ingenting hände. Sa i något skede "Nee-e, han sitter fast". Jag tryckte och tryckte som fort krystvärkarna kom. Huvudet började synas efter en liten stund, och D fick se lite hår på bäbis. Krystvärkarna var inte lika intensiva längre så jag fick dropp. Då huvudet var påväg ut, kändes det som jag skulle krysta ut något som brann. D hejade på mig och jag knep hans hand.
Efter några krystningar till kom han ut, och all smärta försvann. Tårar började rinna då man hörde hans gråt! 8:00 blev klockslaget, så någon lång förlossning blev det inte med tanke på att jag var förstföderska.
D tyckte jag var en riktig superwoman, han förstod inte att jag inte skrikit en enda gång på hela natten, utan bara låg tyst.
Aldrig kan man förstå känslan av hur mycket man älskar den varelse som bott i magen, innan man får babyn på sitt bröst. Helt otroligt! Hade 2 underbara barmorskor som tog emot babyn, den ena från min hemby dessutom. Ni var verkligen super!
Den enda, och den bästa tänkbara smärtlindringen för mig, det var min D! Att bara få hålla hans hand under dom värsta värkarna var guldvärt! Jag älskar dej!
Den bästa dagen i hela mitt liv!
