Har växt upp med att se farmor & farfar varje dag, eftersom deras gård finns på samma gårdsplan som min hemgård. Sådana saker som när vi varje söndag samlas hos farmor för att få lunch, så finns det ett stort tomrum. Ingen farfar som sitter på sin pall, ingen farfar som berättar vad han har hört på radion, vad det blir för väder...Det som känns riktigt jobbigt är hur mycket han såg framemot sommaren, då han var säker på att han och min systerdotter Vanessa skulle busa runt tillsammans.
Något som var stort för honom just innan han gick bort, var att han fick se just Vanessa ta några steg med sin gåvagn. Något jag heller aldrig glömmer är hur mycket han frågade efter henne, dagarna & timmarna innan han dog.
Sitter man på kökssoffan, ser man framför sig hur han sjöng med en som liten "Håhååjajaa, håhåjajaa, oj vad det blåser i träda idag". Tårarna vill ut, hur ledsen man än är kommer han aldrig tillbaka. Men han finns i våra hjärtan och minnen. Har mist både farfar & morfar i den hemska sjudomen cancer. Hoppas av hela mitt hjärta att dom snart hitta ett så effektiv botemedel, så alla kan slippa den sjukdomen.
Söndagen den 12 december, vi for till Snåre som vanligt för att hälsa på. Farfar var dålig, riktigt dålig. Vi sa att vi kommer snart och hälsar på igen innan vi åkte. Han blundade och nickade, han hade inte kraft att tala eller röra på sig. Ungefär två timmar efter vi hade åkt, ringer mobilen. Det står "Pappa ringer". Då kommer orden man fasat för. Dom ord man aldrig vill höra. "Faffa e dö nu". Man blir ordlös, och allt rasar samman.
Är glad över min familj, och att jag ännu har både min kära farmor och mormor i liv. Något man påminns om då en nära anhörig går bort, är att aldrig ta något förgivet. Ta vara på stunden med familjen, det är dom som betyder mest! JAG ÄLSKAR ER!
Så fint du har skriva Mickan, man blir riktit tårögd.
SvaraRadera